Follow the leader

2017-09-02 [22:59] 

 Det är inte ett rasande rusande. Det är inte det ständiga surret, inget hotande muller. Det är ett sipprande ingenting, som letar sig ut i blodomloppet, omärkligt, sakta paralyserande. Intet är ett delat med all förmåga. Det är tilldragande och därmed åtstramande, som att vävnaden och blodkärlen sakta förtvinar. Min mentala implosion rör sig allt längre från osynlighet. Jag inventerar återstoden av mig själv och finner ännu eruptioner, som solstormar eller nykvicknade lavalampor. Som ett kroppsligt försvar mot en personlighet i färd att torka av sin egen brist på användning.

Det är inte knivarna som behöver slipas. Det är facklorna som behöver tändas, med eller utan yttre hjälp. Propparna behöver smältas, de mörka korridorerna behöver vandras. Sidogångarna behöver undersökas. Rädslan behöver ersättas av vana.

Och till och med dansen behöver dansas. Follow the leader. Klapp klapp klapp.


Rösten

2015-11-02 [00:44] 

Det finns nånstans en ro, att komma ihåg att fundera på vad som ligger bakom allt brus i framgrunden. Det där bruset är svårt att genomtränga, men sopas av just en röst så enkelt undan, så att tankarna klarläggs, vidöppna, undrande. Den rösten säger ord med ett sätt som värmer öronen, som skrattar sång längs hela hörselnerven, som varma bevis på närvaro. Och den säger orden med en mening som bara nästan är för klok för att vara nyformad, som gnuggar gråcellers aforismer vita, som matar tankeinkasten fulla med klokhetspoletter. Kling klong, säger de när de faller ner dit de hör hemma. Pling. Plong.

Utan brus blir det mer av ljusa fjärilar. Det blir mer av ulliga moln. Det blir en familjär, ärvd drömskhet. Ett hopp att våga, ett mod att hoppas. Världen blir filterlös, farligare, härligare. Sinnena blir en strupränna, ett rensat, blottat rör där intrycken osilade forsar fram. Åtminstone lite mer än innan. Lite mer för varje ord.


Den finns

2014-10-08 [23:32] 

Inuti och runtom allt rörligt, bor viljan fortfarande kvar, den som söker det vackra i orden och som är innerlig utan att avslöja. Den är i sin blyga bestämdhet en kontramajesticitet; den vill nerifrån och upp, spira som en ohämmad decemberkrokus i klimatförändringars tid. Den skyr det raka, vill leta sig fram längs slingriga stigar för att inte gå miste om de sista sommarminnena; gulnade strån som kittlar vaderna. Och ändå finns den där en dag, i blickfånget. Beskådad, beräknad, bilabial. Den bor i midnattstankar, i samfälld förefintlighet och i oavlåtligt virande minnen. Den bor, den stannar och den finns. Inuti och runtom.


Allting går

2014-08-12 [09:45] 

På väg ner från Kåhögsberget, skakade jag ner fullmånen ur trädtopparna som en mogen frukt. Och längs Bokedalsvägen skumpade den med mig, strax över kullarna i öster. Månen har inga ben, men det har jag, så jag sprang ifrån den till slut.

Jo, många ryggdunkar senare, visar det sig att ljusa perioder också kan uppstå när sommaren närmar sig sitt slut. Att lärdom faktiskt är någonting helt reellt. Det öppnas nya sätt att omge sig med vänligt inställda människor, som verkar ha fått upp ögonen för att jag är mer än vatten värd. Underbart vänligt. Jag brukar lockas att tänka att nu är det bara resten kvar, men kanske har det uppstått lärdomar om det också Idag är en regnig dag och jag har sinnet på halvklart. Det är augusti och allting går.


Jag kan vänta

2013-05-30 [00:02] 

Livet och tillvaron. Är det allt som finns att skriva om? Jo, jag är trött på knullspråket. Livet är större än så. Det finns påfallande, inträngande, livgivande grönska och ljus när fötterna tar med kroppen utanför dörren. Där finns en värld där vitsipporna älskar mig, de sträcker sig så gott de kan för att ge mig en glimt av deras skönhet. Där finns en värld där lillasyster är så stor att hon tar studenten, och syskonen firar! Det finns en värld med snälla brev att skriva till världens bästa femteklassare.

Jag behöver inte låta mig dras åt håll jag inte vill. Jag vill bara påverkas åt bra och fina håll. Om folk inte vill sluta prata knullspråk får de väl hållas, och får väl jag prata poesi. Eller politik. Eller vänskap. Eller musik.

Det går ingen nöd på mig på grund för en misslyckad dejts skull. Jag har ju fina kolleger, en inbjudan till en kompis möhippa (jag känner mig ärad, men lite fundersam!), en dyr leksak att spela candy crush på, katter som sköter sig, musik i fingrar och hjärta. Visst är det ändå ensamt ibland, men det kanske helt enkelt kan få vara så. Sällskap skulle vara fint, sånt där kärvänligt sällskap, men det får ju inte vara hur som helst. Eller vem som helst. Det måste ju få vara nån som får det att kännas som att själen brinner av glädje, lust och iver. Jag passar nog bäst ihop med nån som är lika speciell som jag. Med huvudet i molnen men hjärtat i rummet.

Jag kan vänta.

Och njuta av allt livets andra under tiden.


Knullspråket

2013-05-09 [23:07] 

I kväll är en kväll fördimmad av matkoma och tröttsam jargong. Jag är trött på att knullspråket är hushållets gemensamma nämnare. Så fort man ser eller pratar om en kvinna är det frågan om hon är snygg nog att ligga med. Så jag vill inte prata om kvinnor alls, inte här hemma. Jag drar ut på svaren, eller slingrar mig, helt olikt mig:
"Har ni hörts mer?"
"..."
"Eller har du ringt henne igen?"
"Jag tänkte att det inte skulle vara så bråttom."

Och han fattar vinken; frågar inte mer. Men jag känner mig taskig, för jag önskar att vi kunde snacka med varandra även om sånt som känns starkt. Men jag vill helst inte höra när han berättar om hur hårt han knullar. Jag knullar hellre mjukt. Och om jag säger det så är det som att jag försöker ställa mig över honom, inte för att han håller med om att det skulle vara bättre. Jag önskar det fanns lite fler plan där jag kunde visa honom att jag accepterar att han är duktigare än jag. Jag vill ge honom det, stärka honom så han inte ska behöva hävda sig eller göra tvärtom alla kloka (jo, faktiskt) beslut som jag tagit, bara för att särskilja sig. Men kan det få ske på bekostnad av alla kvinnor? Alla bögar? Eller på bekostnad av mig, som gillar att tänka på andra människor - till och med kvinnor och bögar - som jämlikar?

Tänk om jag knullifieras i den här processen? Att jag aldrig mer kan träffa nån kvinna utan att dela upp i fack av knullbar/icke-knullbar? Jag vill ju sträcka ut handen åt brorsan; hjälpa oss att komma närmare varandra. Men jag kan ju inte kompromissa med vad som helst. Jag är trött på knullspråket. Jag är mentalt trött och ofta ledsen när jag går och lägger mig. Det är svårt att prata med nån om det. Det är mest jag som blir fjantig och så farligt kan det ju inte vara och om det nu betyder så mycket för mig så får jag väl vara på mitt sätt då. Jag tror att jag är rätt trött på att en stor del av omvärlden också pratar knullspråket. Reklampelare, media, filmer, tonåringar som ligger med allt och alla.

Och när jag säger, eller tänker, att det inte ska vara så bråttom, så lyckas jag rätt bra. Men jag längtar efter en person att prata med, och det verkar som att jag vet om en. Hon är snäll och klok och har mörker i sitt liv, med. Vi har inte träffats, men hon ger mycket med sina ord, och jag vill ge henne. Jag vill ge henne ljus. Så jag skriver mail, men hon läser inte alla, jag tror inte hon hittar dem. Och jag tänker mycket, men det vet hon kanske inte. Och jag har gjort en serie som jag ska rita fint och posta, för att hon ska bli glad. Och jag vet att hon kommer tycka om den och att hon kommer bli glad. Och då blir jag glad. Men jag längtar efter att träffa henne, så här tre månader efter våra första ord. Jag längtar efter att vara någon som är en trygghet; den hon söker när natten är svart.

Hon sa, när hon sköt upp vår promenad, att hon inte är så här knepig jämt. Jag som både tål och älskar det knepiga. Men då får hon välja när, jag är inte genast på jakt efter en ny fitta, som man "ska" idag.

Vi uppsnappare, vi lyssnare, jag längtar efter mötet mellan våra ögon och öron. Jag är trött på knullspråk (om än inte knullande). Jag längtar efter språket emellan oss.


Räkna(s) ut

2013-01-28 [03:11] 

... men känslorna då? Som jag trodde mig ha så god kontakt med?

Det gör mig ont att en snäll och bra människa inte får som hon vill, bara för den sakens skull att jag inte vill. Men jag tror det är det bästa. Det är inte gamla flammor som spökar utan brist på gemensamheter och, i mitt fall, brist på känsla. Men jag tror och hoppas att hon går ganska helskinnad ur det ändå. Ibland är det kul så länge det varar.

Och lillebror. Som jag känner för lillebror. Vad jag ställer upp. Och vilka krav jag ställer. Jag vill att han ska må bra. Jag står ut med att han sover bort hela dagarna så fort han får chansen, att han missar tvättstugan eller glömmer städa. Till och med hans hemska bakgrundsbild med photoshoppade kolosstuttar står jag ut med. Jag tycker ju om att ha honom här. Inte bara för att spela spel, utan för att vi har en gemenskap. Vi är bröder och vi hör ihop. Vi kommer inte alltid bo ihop, men jag är glad att vi har den här tiden. Och jag är glad att kunna hjälpa honom komma på fötter och jag hoppas han lyckas stanna på fötter sen.

Och annars har jag inte så bråttom. Jag längtar till Madagaskarresan som min generöse vän betalade halva kostnaden för. Jag längtar till vår och fotboll på skolgården. Jag längtar till sommar och att flyta i Säveån. Jag längtar till att plocka blåbär och tranbär. Och lite grann, fast helt ostressat, längtar jag efter att krama någon riktigt innerligt. Nån som dels står ut med en lätt uppväxtskadad, lättjefull (levnadsglad?) fattiglapp som jag, dels råkar vara tokig och snäll och inte riktigt som alla andra.


Räkna(s) ut

2013-01-28 [02:53] 

Det handlar inte ens om siffror. Siffrorna har alltid varit en del av mig, men i sig innebär det ingen konflikt. Konflikt är när pengar kommer in i bilden. Det har aldrig funnits gott om pengar runt omkring. Alltid skulle det vändas på slantarna. Framför allt skulle pengarna förtjänas.

I mitt huvud har jag byggt på det där. Pengar förtjänas genom arbete, men kan bytas mot friheter av olika slag. Arbetet tar min energi och min tid. Tid är inte pengar, men pengar är tid. För att köpa en pizza på Safir i Jonsered behöver jag jobba ungefär 40 minuter, plus tiden att gå dit, plus tiden att vänta. För att göra en egen behöver jag jobba i tio minuter för ingredienserna, plus tillagningstiden.

Mitt liv är byggt runt det där i rätt hög grad. Jag jobbar blott fyra timmar om dagen, för att ha råd med det jag behöver. Jag får friheter genom mer fritid och mindre stress - medan de flesta andra väljer att köpa friheterna med pengar från heltidsjobb. Men i grunden finns det där att pengar kostar tid och energi. Det tänker jag ofta på. Och det är ju egentligen inte heller ett problem, utan snarare något som är rätt coolt att "ha fattat".

Tänk nu en dag när det saknas pengar av en eller annan anledning (hjälpa brorsan undan kronofogden, för att ta ett aktuellt exempel). Tänk om det då fanns ett sätt att få betalt för friheter? Få pengar från ingenting och kanske rentav ha kul på kuppen? Jo, det finns ett sånt sätt. Tips. I alla fall verkar det som en bra idé ibland.

I september förra året ritade jag rutor på ett papper. Varje ruta representerade en dag, då jag inte hade spelat om pengar. Jag gjorde rutor för fyra månader. Det var oftast lätt att hålla sig ifrån spelandet, och om det var svårt så tittade jag närmare på pappret och tyckte att jag inte kunde bryta en så fin svit, eller slänga mitt fina papper. Nyligen tog rutorna slut, och dagen efter spelade jag och förlorade en mindre summa. Jag hade haft det på känn, att jag skulle känna på det. Sen gjorde jag ett nytt fyramånaderspapper som jag kryssade i drygt en vecka, innan jag spelade för lite mer pengar. De pengarna är också borta nu.

Det vill säga att tips uppenbarligen inte är en bra idé för att få både friheter och pengar. För somliga är aktiviteten värd pengarna som riskeras. Ibland tänker jag att det är värt det för mig med. Och är det bara den lilla summan som försvinner är det kanske rentav sant. Men det stannar sällan vid den lilla. Och jag tror det har med min fascination för pengabegreppet att göra.

Jag vill inte vara rik. Faktum är att jag föraktar folk som är rika, åtminstone de som är rika utan att ha arbetat för det. Jag tycker alltså inte att man är en bättre människa om man är rik, och strävar därför inte mot det. Det enda dyra jag vill äga är en liten stuga (och den ska vara liten). Och inte ens det behöver bli särskilt dyrt, relativt sett.

Däremot blir jag orolig när jag inte har kontroll på mina egna pengar, och vad jag har råd med. Särskilt när jag inte har råd. Som inför en stundande resa, som tar sin början innan februarilönen. Och, samtidigt, som inför utlägg för brorsans räkningar, så han ska slippa inkasso och kronofogde. Tre scenarier: 1. Inte spela om pengar=inte ha riktigt råd med allt. 2. Spela om en summa pengar och förlora: inte ha råd med allt. 3. Spela om pengar och vinna=ha råd med allt. Tänk vad 1 och 2 är lika. Då kan jag ju lika gärna spela, och hoppas på 3?

... tänkte jag, och spelade. Det vore skönt att inte ha spelat, men nu blev det så. Och jag förstår varför. Oro över ekonomi, otrygghet i att inte veta hur mycket som behövs och att förlust inte gör så stor skillnad. Och det var nog det jag försökte reda ut. Varför det blev som det blev. Kanske är jag mer beredd en annan gång och kan stå emot då. Mjölken är spilld och trots allt har jag pengar så jag klarar mig (och brorsan, tills han står på egna ben). Det är inte huvudsaken, men det är skönt att veta.

(En annan sak som är skön att veta är att det blev tydligt att det finns andra saker som är viktiga. När det visade sig att Sydafrika inte skulle vinna matchen mot Marocko, och jag därmed förlorade pengar, var jag ändå glad för att Sydafrika tog sig till kvartsfinal, eftersom de spelar roligare fotboll än Marocko.)


Mer mod

2012-10-06 [22:21] 

Snart 26 dagar. Snart tre dagar. Lördagar är tomma utan forna laster. Längtan är på samma gång konkret och dimmig. Jag famlar tafatt efter nya och mindre inbilska grepp. Jag försöker åtgärda (det är klart att det kompromissar med mig själv; förändrar), och är tillbaka i strävan efter nya grepp att tyckas om. Vissa är trivsamma, andra uthärdliga, och resten låter jag ännu bli.

Jag gör nåt i alla fall. I stället för att låta bli. Men finns det annat som behöver göras, som blockeras av denna aktivitet? Eller är den här änden den enda lösa?

Här hemma lär jag katterna vett och ättikett, men drömmer drömmar om djurplågande tillrättavisning ifall de skulle pissa på soffan igen. Men en del drömmar är skönare. Som de där jag står med ansiktet tätt intill någons öra och låter den höra att jag andas. I drömmarna, fastän de är mina egna, vet någon annan att jag finns. Så där skönt som det känns när nån svarar i telefon, eller möter vid hållplatsen eller skrattar med på jobbet. Skönt, men tanken blir inte full så lätt. Mer värme, närhet, kärlek, vänskap, hobbys, känslor, rörelse!

Mindre tips och godis ger inte automatiskt mer av nåt annat. I sig är de källor av trygghet och tröst, men stjäl mitt mod. Och det är mod jag behöver. Mer mod.


Bröst

2012-09-15 [22:45] 

Okej att det är trist att vara själv med katterna, gitarren och datorn en lördagkväll för att alla kompisar är upptagna med annat. Men det kan bli lägre än så. Så här lågt:

Ja alltså. Jag har ett jobb jag tycker om. Ibland har vi vikarier på jobbet. Igår hade vi en som varit där flera gånger förut. Framför allt är hon duktig och bra med barnen, och så råkar hon vara rätt söt. På ett stiligt och välartat sätt, liksom, inte "min typ" (eller vad man nu säger). I alla fall. När jag vände mig om i en dörröppning sträckte jag upp handen för att släppa förbi ett barn, råkade vikarien också vara där utan att jag hade sett henne. Och så råkade handryggen komma åt vikariens ena bröst, som kändes stort och mjukt. Oj, ursäkta, sade jag, för det var uppenbart att det var helt oavsiktligt, och så var det inte mer med det.

Inte förrän jag började tänka på det på kvällen. Jag, som annars somnar så fort jag sluter ögonen, låg vaken i fyra timmar och tänkte på bröst. Inte bara vikariebröst utan alla möjliga. Det var väl rätt trevligt i och för sig, men lite störande eftersom jag ju inte kunde somna! Inte heller kunde jag göra något åt saken, eftersom en kompis sov över.

Jag tänker att man kanske lider lite brist på sån där romantisk närhet ifall man blir sömnlös av ett oavsiktligt tuttgnid. Eller vad tror du?


Idag är jag.